ADOPTERA FÖR ATT DU VILL HA BARN, INTE FÖR ATT “RÄDDA VÄRLDEN”

ADOPTING FOR YOU TO HAVE CHILDREN, NOT TO "SAVE THE WORLD"

This week it is Adoption Joy Week that draws attention and spreads knowledge of international adoptions in a lifelong perspective. Adopted and adoptive families share their perspectives, experiences and commitment. #adoptionjoy is implemented by adoption organizations throughout the Nordic region on March 11-17. In Sweden, the Adoption Center, the Children In Front of Everything and the Friends of the Children participate. In connection with this important week I have written a text and answered questions about my vision and experience of being adopted and working with tolerance and inclusion.

To be adopted. Having a story somewhere else from and with other people, it is sometimes very special. But then the reality is adopted for us. However, after all my interviews with children, adolescents and adults who are adopted, it is important to say that the perspectives are often subjective and that they may be. Everyone is different. We have different backgrounds, we have different experiences and reference frames.

It is not possible to pull everyone adopted over a comb. Which countries of origin we represent play a role, especially in what is derived from how we are received by Swedish society on issues such as racism and prejudice. Even how old we were when we were adopted and got a new family. It is not possible to compare me (who came to Sweden only one year old) and Miranda who was four years old and remember smells, tastes, voices and faces. It can be pointed out, over and over again.

How do you view the support that is currently in the community for adopted people?

- I have grown up in a context without others adopted. I was almost twenty years old when I first met another adopted person. As a single child I also had no siblings who were also adopted. I was not adopted by one of the big organizations, so to meet during regular "Chinese meetings" or with, for example, "Chilean families" (or wherever you are from now on) was not there. My connection as a human was thus directly based on my new mother and father and the people in my local community in Bålsta where I grew up.

There was no one who cared that I was adopted, except that I was more valuable than the immigrants, as they said. Because I type almost like them and shared the same Swedish culture. More interesting was that I was different and unfortunately, for too many, "wrong". Therefore, in all that I am passionate about and work for, the focus is to strengthen tolerance to differences, to want to reach out to the person who is considered different, to include and bring into the community. Somewhat better support for adopted people when it comes to being admitted as a complete citizen of society and human beings is almost not available. At least not for me.

To search for roots and everything that is about it is secondary. And thus the support for this. Primarily being accepted, respected and hopefully loved, for who I am here and now in my everyday life in Sweden. By the adoptive family, by the neighbors, by the classmates, by their colleagues, by their families, by their children's friends and parents and so on.

Roots and identity - what do they stand for, for you?

- I take my roots with me and have done since I was little. In any case, the feeling of them. I have never met anyone else adopted, regardless of age, country of origin, family image and so on, who share that feeling. But for me it is so.

This means that I have no complex relationship with India which is my country of origin. No greater desire, sorrow or trauma. Only pure feelings of joy, curiosity and, of course, the affiliation that the holidays of the past few years have meant to the country. Maybe it's about my approach, that the glass is half full. Nothing is black or white, there are shades. And in my shades, you get to bring their roots - and grow new roots that take root wherever you want in the world. If it is in India or on the African continent where I worked for 11 years.

My identity is also simple. I'm Mary. With all that entails. I have carried my core values ??with me all my life and return to every day in the decisions I make and how I choose to look at my fellow human beings. Regarding how many "percent" Indian I am in my identity, yes, so sometimes you talk, in percentages, so it depends on who asks, and how the person asks (in an inviting and curious or xenophobic and hateful manner) . I have a part of India in me, my shell is Indian and it is for what I am first and foremost treated. And today, I'm proud of it. Many years of growing up I was not, mostly for the racism I met and had to deal with without really good tools.

Which question do you think is the most important thing to drive / work for current adoptions today?

- If I were to say important support that is missing for adopted, it is how to handle racism in everyday life, what one can say, do and how to process the feelings in order not to become insecure, bitter or negative. That is how I work with and meet many relieved voices of the adopted, but also with other generation immigrants who in many ways share our splitness.

What advice would you like to give to those who want to adopt?

- To adopt because you want children, not to "save the world". Adopting to love a child, whether you created it or not, requires a genuine desire to embrace parenting, the selfless and self-evident. It is necessary that you dare to question your biological thoughts about "real" children, and that you understand that others in your environment may never see your child as yours, because you do not have the same DNA or skin color. You must be able to relate to such sensitive things. And be safe in it. Daring to talk about it, for your sake, for the sake of the child, for any siblings' sake and respect is important. Not to hide or dark.

If you want to adopt, you should know that we who come are ordinary people, like anyone. We have a story, but you know what, it has everyone. How important the origin will be depends on you, the environment and the adopted. The fact that you as an adoptive parent may love the country of origin does not mean that your child needs it. Learn to differentiate your feelings and respect the child's for their. Take it as it comes. Maybe you want to make a return journey, but not the child. If so, go for yourself. And enjoy the journey.

Whatever it may be for everyday life topics that you and your child will face and respond to, take it easy. Do not paint a fan on the wall. Relax and enjoy the trip. The important thing is that you know who you are and what you stand for values ??instead. Take it from there.

Swedish:

ADOPTERA FÖR ATT DU VILL HA BARN, INTE FÖR ATT “RÄDDA VÄRLDEN”

Denna vecka är det Adoption Joy Week som uppmärksammar och sprider kunskap om internationella adoptioner i ett livslångt perspektiv. Adopterade och adoptivfamiljer delar med sig av sina perspektiv, erfarenheter och engagemang. #adoptionjoy genomförs av adoptionsorganisationer i hela Norden den 11-17 mars. I Sverige deltar Adoptionscentrum, Barnen Framför Allt och Barnens Vänner. I anslutning till denna viktiga vecka har jag skrivit en text och svarat på frågor om min syn och erfarenhet av att vara adopterad och att jobba med tolerans och inkludering.

Att vara adopterad. Att ha en historia någon annanstans ifrån och tillsammans med andra människor, det är ibland väldigt speciellt. Men så är verkligheten för oss adopterade. Efter alla mina intervjuer med barn, ungdomar och vuxna som är adopterade är det dock viktigt att säga att perspektiven ofta är subjektiva, och att de får vara det. Alla är olika. Vi har olika bakgrund, vi har olika erfarenheter och referensramar.

Det går inte att dra alla adopterade över en kam. Vilka ursprungsländer vi representerar spelar roll, framför allt i det som härleds till hur vi tas emot av det svenska samhället i frågor som rasism och fördomar. Även hur gamla vi var när vi adopterades och fick en ny familj. Det går inte att jämföra mig (som kom till Sverige blott ett år gammal) och Miranda som var fyra år och minns lukter, smaker, röster och ansikten. Det tål att poängteras, om och om igen.

Hur ser du på det stöd som idag finns i samhället för adopterade?

– Jag har vuxit upp i ett sammanhang utan andra adopterade. Jag var nästan tjugo år gammal när jag första gången träffade en annan adopterad. Som ensambarn hade jag heller inget syskon som också var adopterad. Jag adopterades inte av en av de stora organisationerna, så att träffas under regelbundna “Kinaträffar” eller med exempelvis “Chilefamiljer” (eller var man nu än har sitt ursprung) fanns inte. Min anknytning som människa var därmed direkt baserad kring min nya mamma och pappa och människorna i mitt lokala närsamhälle i Bålsta där jag växte upp.

Där var det ingen som brydde sig om att jag var adopterad, förutom att jag var mer värdefull än invandrarna, som de sa. Eftersom jag typ nästan var som dem och delade samma svenska kultur. Mer intressant var det att jag var annorlunda och dessvärre, för alltför många, “fel”. Därför, i allt vad jag brinner och arbetar för är fokus att stärka toleransen till olikheter, att vilja räcka ut handen även till den som anses annorlunda, att inkludera och ta med in i gemenskapen. Något bättre stöd för adopterade vad gäller att upptas som en fullständig samhällsmedborgare och människa finns nästan inte. I alla fall inte för mig.

Att söka rötter och allt som handlar om det är sekundärt. Och därmed stödet för detta. Primärt är att bli accepterad, respekterad och förhoppningsvis älskad, för den jag är här och nu i min vardag i Sverige. Av adoptivfamiljen, av grannarna, av klasskamraterna, av kollegorna, av respektives familj, av barnens vänner och föräldrar och så vidare.

Rötter och identitet – vad står de begreppen för, för dig?

– Mina rötter bär jag med mig och har gjort sedan jag var liten. I alla fall känslan av dem. Jag har ännu aldrig träffat någon annan adopterad, oavsett ålder, ursprungsland, familjebild och så vidare som delar den känslan. Men för mig så är det så.

Det innebär att jag inte har någon komplex relation till Indien som är mitt ursprungsland. Ingen större längtan, sorg eller trauma. Endast rena känslor av glädje, nyfikenhet och så klart, tillhörigheten som de senaste årens semesterresor till landet inneburit. Kanske handlar det om mitt förhållningssätt, att glaset är halvfullt. Ingenting är varken svart eller vitt, det finns nyanser. Och i mina nyanser så får man ta med sig sina rötter – och odla nya rötter som slår rot varhelst i världen man önskar. Om det så är i Indien eller på den afrikanska kontinenten där jag arbetat i 11 år.

Min identitet är också simpel. Jag är Mary. Med allt vad det innebär. Mina kärnvärden har jag burit med mig hela livet och återkommer till varje dag i de beslut jag fattar och hur jag väljer att se på mina medmänniskor. Vad gäller hur många “procent” indisk jag är i min identitet, ja för så pratar man ju ibland, i procentsatser, så beror det på vem som frågar, och hur personen frågar (på ett inbjudande och nyfiket vis eller främlingsfientligt och hatiskt sätt). Jag har en del av Indien i mig, mitt skal är ju indiskt och det är för det jag först och främst blir bemött. Och idag, är jag stolt över det. Många år under uppväxten var jag inte det, mest för den rasism jag mötte och tvingades bemöta utan riktigt bra verktyg.

Vilken fråga, anser du, är bland det viktigaste att driva/arbeta för gällande adoptioner idag?

– Om jag skulle säga viktigt stöd som saknas för adopterade är det hur man hanterar rasism i vardagen, vad man kan säga, göra och hur man kan processa känslorna för att inte bli otrygg, bitter eller negativ. Sådant arbetar jag med och möter många lättade röster hos adopterade, men även hos andra generationens invandrare som på många vis delar vår kluvenhet.

Vilka råd skulle du vilja ge till de som vill adoptera?

– Att adoptera för att du vill ha barn, inte för att “rädda världen”. Att adoptera för att vilja älska ett barn, oavsett om du skapat det eller inte, kräver en genuin vilja att anamma föräldraskapet, det osjälviska och självklara. Det krävs att du vågar ifrågasätta dina biologiska tankar kring “riktiga” barn, och att du förstår att andra i din omgivning kanske aldrig kommer att se ditt barn som ditt, eftersom ni inte har samma dna eller hudfärg. Du måste klara av att förhålla dig till sådana känsliga saker. Och vara trygg i det. Att våga prata om det, för din skull, för barnets skull, för eventuella syskons skull och respektives är viktigt. Att inte dölja eller mörka.

Om du vill adoptera ska du veta att vi som kommer är vanliga människor, som vem som helst. Vi har en historia, men vet du vad, det har alla. Hur viktig ursprunget kommer att vara beror såväl på dig, omgivningen och den adopterade. Att du som adoptivförälder kanske kommer att hålla ursprungslandet kärt betyder dock inte att ditt barn behöver det. Lär dig att skilja på dina känslor och respektera barnets för sina. Ta det som det kommer. Kanske du vill göra en återresa, men inte barnet. Åk själv i så fall. Och njut av färden.

Oavsett vad det än må vara för ämnen i vardagen som du och ditt barn kommer att möta och bemöta, ta det lugnt. Måla inte fan på väggen. Slappna av och njut av resan. Det viktiga är att du istället vet vem du är och vad du står på för värderingar. Ta det därifrån.