Adoptionsturismen till Sri Lanka

Adoption tourism to Sri Lanka

During the early 1980s, I was adopted from an orphanage in Sri Lanka. No adoption organization was involved in the mediation of the adoption. I was adopted privately or informally by my Swedish adoptive parents.

My adoptive mother's brother worked in the tourism industry in Sri Lanka and conveyed the contact between my adoptive parents and a local couple who handled overseas adoptions. The couple found children for tourists who wanted to adopt and assist with the legalization of the adoption. They facilitated the adoption process and realized thousands of charter tourists' family formation projects.

The fact that Swedish charter tourists adopted informally during this time has been discussed and accounted for in several contexts in both Sweden and Sri Lanka. A Swedish social worker who has reasoned about a reason why Swedes adopted informally means that the waiting times for adopting were long in Sweden. In the late 1970s, for example, an adoption organization had waiting times of 3-4 years. Hence, the social worker believes that it became understandable that those who wanted to become adoptive parents chose informal ways to form their family.

The first so-called long-haul flights from Sweden went to Sri Lanka and the Gambia as early as 1971. The countries were marketed as relatively cheap destinations far away from Sweden. The marketing was aimed at Swedes who were at a normal income level with capital to spend and time to spare for a trip.

Travel organizers 'travel catalogs offer an opportunity to get closer to a motive that many Swedish charter tourists adopted children during their vacation in Sri Lanka and an understanding of the Swedish tourists' expectations in the country. One theme that went through the marketing was that Sri Lanka was produced as different in comparison with Sweden.

Poverty was, among other things, transformed into a tourist attraction with an embedded utility aspect and built up expectations of what could be seen during the holiday period.

In an information brochure from a tour operator, it can almost be seen that the orphanages were transformed into a tourist attraction when potential charter tourists were invited to bring small gifts and clothes to donate to an orphanage at the resort.

On the whole, I mean that the marketing played an important role in what kind of stories were created before and during the holidays, as well as which stories came to be told in the tourist's home countries.

Since 1969, the percentage of visitors who stated pleasure as the reason for their trip to Sri Lanka has always been over 75% and frequently about 90%. Hundreds of thousands of tourists have been living in Sri Lanka for a period that included armed conflicts between the government and locals. It raises questions about what pleasure may have meant from different people's perspective. The interesting thing about so many tourists staying in Sri Lanka during, for example, the 1980s is that, for example, Swedish and Danish tourists made themselves known for their willingness to adopt children. Whether it can be considered a pleasure or not to adopt children, it tends to reproduce the power of the activities of these charter tourists in the country.

According to the anthropologist Malcolm Crick, who was in Sri Lanka in the early 1980s, there was an illegal sale of children to tourists from whom lawyers were said to make big money. Sri Lanka had a reputation for being one of the world's center for child trafficking.

Furthermore, social scientist Asun Garcia believes that, as soon as they arrived in Sri Lanka, tourists received offers from the locals to adopt. But due to the fact that the availability of adoptable children did not meet the demand, Garcia believes that it had developed so-called "baby farms" ie. an industrial-like mass production of children so widespread that a coded language had been developed with particular sayings indicating that a child had been born who could go for adoption abroad. Those who mentioned the massive production of children were met with negative answers and references to the fact that in developing countries it was a tradition to get too many children.

Given that even tourists who did not want to adopt were asked, Garcia believes that these tourists may have told this story in their home country to people who for various reasons did not want to adopt formally, but rather went to the country personally to adopt informally.

The tourism project in Sri Lanka was founded in 1966 by the then Prime Minister. It could be developed relatively freely, partly because there were no powerful groups in opposition to tourism, but above all because the design of the tourism project took place in close collaboration with foreign experts whose main function seems to have been to foster tourism development, not to raise questions about such a development was favorable for the country itself.

Tourism to Sri Lanka was portrayed as a simple opportunity for economic development as it was founded in natural resources such as sand, sun and friendly locals. The locals were asked to respond to the tourists with a smile, not of outstretched arms asking for money. In 1967, a distinctive theme was launched for the reception of foreign travelers, "Tourism - Passport to Peace". This theme demonstrates, among other things, the expectations that bridges would be created between foreign tourists and the local population who could possibly contribute to forgetting historical contradictions and reducing the risks of conflicts.

There is a tendency in the dominant research and literature on adoption to establish in 1960 as the starting point for Swedes' discovery of the world. Adoption researcher and adoptive parent Madeleine Kats, for example, have claimed that the Swedes began to travel during the 1960s and in the adoption researcher and adoptive parent Barbara Yngvesson's anthropological study, a representative of the adoption organization Adoptioncenter believes that Swedes have been a homogenous population without colonial past why Sweden constituted a well-prepared soil to plant and let the notion of adoptions from other countries emerge.

Both Katz and the representative of the adoption organization probably associate traveling in terms of going on holiday, but by focusing only on contemporary travel, the missionaries' role in traveling orphanages outside Sweden during the western colonial era, for example, is excluded. Incidentally, the Swedish Church's largest mission field was in southern India and in Sri Lanka for the decades around 1900.

In addition, Nils Matson Kiöping can be seen as a historic Swedish tourist who has visited Sri Lanka. Matson Kiöping was one of the tens of thousands of Swedes who took up employment in the Dutch East India Company from the middle of the 17th century until the end of the 18th century. Then there are examples that the first Swedish slave trade expedition to Africa resigned already in 1646.

In this context, the adoption literature's delimitation of tourism and the historical journeys of Swedish tourists appear problematic, especially since the information on the displacement of Sweden's colonial past is used as a pretext for representing adoption as a legitimate family formation method to other and potential adoptive parents.

Traveling in different forms and at different times has been a prerequisite for the implementation of the adoptions from Sri Lanka to other countries. A contemporary example of how missionaries' raising of orphanages has played a major role in the emergence of transnational adoption practice can be seen in the author Birger Thuresson's depiction of a Swedish missionary who married a Sinhalese pastor and their start-up of an orphanage in Sri Lanka in the years around 1970. The stated purpose of starting up the orphanage was not to adopt children to other countries. Still, it became so initially. One reason why the first adoption was carried out in Sweden was because a Swedish couple had read about the orphanage in Swedish media. However, the adoption business soon ended when it was associated with a business.

Many of the children adopted from Sri Lanka to Sweden were conveyed through the adoption organization Sri Lanka Children's Friends (SLBV). Especially because of the cooperation with the Sri Lankan businessman who ran orphanages as well as hotels and transport services for future foreign adoptive parents. This adoption organization's handling of its responsible task of conveying children came to be questioned over the years, both in Sweden and in Sri Lanka, since this adoption activity was characterized by market-rational elements and adoption procedures that were later criminalized in Sri Lanka.

The travel reports written by Swedish government officials during the series of trips made to Sri Lanka to deal with the informal adoptions play a major role in Sri Lanka's adoption practice, especially with regard to how government officials reflected on the upbringing environment in orphanages and described local conditions. in Sri Lanka. During several of the trips, they met the Sri Lankan businessman who collaborated with SLBV

The state officials reported that SLBV's partners showed a great pathos and interest in adoption issues, among other things for the single mother's situation. He stated that he understood European thinking which had made a strong and sympathetic impression on the Swedish families he had come into contact with. SLBV's partner considered that it was impossible for an unmarried woman in Sri Lanka to keep her child and that it often took too long for her to get help from social authorities.

These tasks sued government officials, among other things, with a Sri Lankan government official who became the adoption organization Adoptionscentrum's partner. After this reconciliation, among other things, it was found that the alternatives for the woman were that she could leave her child to a so-called reception home for adoption or, at worst, to an orphanage, where the standard could be such that the child's health was compromised and that it died.

Unlike most of the government officials' representations of orphanages, the orphanage was produced as SLBV picked children out as perfect according to Swedish standards. The civil servants perceived the situation as being that SLBV's collaborative partners were subject to much jealousy and spreading of rumors and, on the whole, meant that the need for foreign adoptions was indisputable.

One reason why SLBV's orphanage stood out in relation to other orphanages consisted of being financed by prospective adoptive parents who were queuing up to adopt children from home. When it was then discovered that SLBV's partner partnered with children alongside the collaboration with SLBV, the man explained that it was difficult to deny families who had traveled to Sri Lanka, some who were also SLBV families and supported his own aid projects in the country.

According to the civil servants, it was remarkable in the large amounts the adoptive parents had to pay. However, based on the travel reports of the government officials, it can be seen that in the late 1970s they knew that SLBV's partners had a reputation for being too effective when he took children directly from the hospitals and offered to Swedish citizens and that he acted over the years. that only the Swedish adoption organization would be given the opportunity to convey children from Sri Lanka.

In 1992, a change was made to the adoption law in Sri Lanka which limited the scope for transnational adoption. This contributed to a significant reduction in the foreign adoptions. 1995, the year in which the informal adoptions were criminalized in Sri Lanka, twenty children were adopted to Sweden. Thereafter, approximately two children a year came up until 2010.

Since Sri Lanka opened the country to foreign tourists as early as 1966, it is possible to imagine that prospective adoptive parents, not only from Sweden, were a very welcome category of tourists. The implementation of an adoption seems to have at least required a stay in the country of five weeks, provided all the documents were in order.

During their stay, they lived in hotels, hired lawyers to legalize the adoption documents, spent money in the country and created relationships with the local population, which fell in the most appropriate manner within the framework of the tourism project's goals; the introduction of foreign capital and the peacekeeping aspect which appears to have arisen when individuals from the local population brought together tourists with children.

Furthermore, it can also be seen that the child who was adopted represented a promise that the adoptive parents and the adopted one in the future would make return trips with the bands that were created for Sri Lanka. Although the intensive adoption activity was relatively short, nearly 13,000 foreign adoptions were registered between 1970-1995 and Sweden became one of the world's largest recipient countries.

Souvenirs from paradise. Between the 1940s and the 1960s, Sri Lankan society was governed by a social-rational governance or a welfare model. The tourism project, which was founded in the mid-1960s, can be seen as a commenced transition from the welfare model to a governance of society where market rationalities play a greater role. Anthropologist Jonathan Inda calls this governance a post-social governance. The goal is that individuals should realize themselves as free and autonomous citizens. They are asked to take calculating and well-considered dispositions against risks and not rely on welfare-related rights.

When local people brought together tourists with children, it can be seen that they took on a role as entrepreneurs, who, in parallel with the state, took part in the responsibility of dealing with adoption matters while fulfilling the peacekeeping aspect of the tourism project. Instead of stretching out arms that asked for money, the fun-loving tourists, for example from Sweden and Denmark, provided children with the possibility of realizing their family formation project.

As for the Swedish charter tourists who, on the one hand, traveled to Sri Lanka to adopt informally, they can be said to have done an entrepreneurial action. This action was included in a calculating and well-considered disposition towards the future by not relying on the fact that the state or the adoption organizations authorized by Swedish authorities could constitute ways of establishing themselves as an adoptive family.

The Swedish tourists who, on the other hand, adopted formally through the adoption organizations realized themselves as self-regulating and ethical citizens within the framework of a policy on life that related the adoption act to cultural performances that named the living conditions as citizens of Sweden better than in Sri Lanka.

A common denominator that many Swedes adopted during their holiday stay was because they found it fair to carry out an adoption and / or bring together other tourists with Sri Lankan children.

On September 20, 2017, the documentary film Zembla: Adoptiebedrog on TV was broadcast in the Netherlands. It addressed the implications of the intensive transnational adoption activity in Sri Lanka. The documentary paid particular attention to the children who were stolen from their biological parents and families and the children whose parents were persuaded to leave their child for adoption, which was then sold by a "child finder" to foreign adoptive parents using forged documents.

It could be about women who pretended to be the mother of the child in front of authorities and in courts but who were in fact 'child finders' and also hospital staff who falsely informed the biological parents that their children were stillborn and then received an economic commission on the children.

The Sri Lankan Health Minister Rajitha Senaratne has stated that nearly 11,000 foreign adoptions may have been implemented using fake and manipulated documents. If this is true, it concerns most of all transnational adoptions that were carried out in the years 1970-1995. The Minister of Health is very serious about what has happened and has stated that he himself should assume responsibility for investigating the adoption from Sri Lanka to other countries.

What has emerged about how the transnational adoptions went to Sri Lanka is similar to what has happened and unfortunately still happens in a very large number of other countries that Swedes have adopted from. Not only the adopted people are affected in this context, but also their biological parents and their adoptive parents as well as their adopted children who, for the future, will "inherit" their parents' fictional and fabricated adoption stories.

Swedish:

Under början av 1980-talet adopterades jag från ett barnhem i Sri Lanka. Ingen adoptionsorganisation var inblandad i förmedlingen av adoptionen. Jag adopterades privat eller informellt av mina svenska adoptivföräldrar.

Min adoptivmors bror arbetade inom turismbranschen i Sri Lanka och förmedlade kontakten mellan mina adoptivföräldrar och ett lokalt par som hanterade utlandsadoptioner. Paret hittade barn åt turister som ville adoptera och bistod med legaliseringen av adoptionen. De underlättade adoptionsprocessen och förverkligade tusentals charterturisters familjebildningsprojekt.

Att just svenska charterturister adopterade informellt under denna tid har diskuterats och redogjorts för i flera sammanhang i såväl Sverige som i Sri Lanka. En svensk socialarbetare som har resonerat om ett skäl till att svenskar adopterade informellt menar att väntetiderna för att adoptera var långa i Sverige. I slutet av 1970-talet hade exempelvis en adoptionsorganisation väntetider på 3-4 år. Därav menar socialarbetaren att det blev förståeligt att de som ville bli adoptivföräldrar valde informella vägar för att bilda sin familj.

De första så kallade långflygningarna från Sverige gick till Sri Lanka och Gambia redan år 1971. Länderna marknadsfördes som relativt billiga resmål långt borta i förhållande till Sverige. Marknadsföringen riktade sig till svenskar som befann sig på en normal inkomstnivå med kapital att spendera och tid att avvara för en resa.

Researrangörernas resekataloger erbjuder en möjlighet att komma närmare ett motiv till att många svenska charterturister adopterade barn under sin semestervistelse i Sri Lanka och en förståelse för de svenska turisternas förväntningar på landet. Ett tema som gick igenom marknadsföringen var att Sri Lanka framställdes som annorlunda i jämförelse med Sverige.

Fattigdomen omvandlades bland annat till en turistattraktion med en inbäddad nyttoaspekt och byggde upp förväntningar om vad som kunde ses under semestervistelsen.

I en informationsbroschyr från en researrangör kan det nästintill ses att barnhemmen omvandlades till en turistattraktion då potentiella charterturister uppmanades att ta med sig småpresenter och kläder att skänka till ett barnhem på turistorten.

På det hela taget menar jag att marknadsföringen spelade en viktig roll för vad slags berättelser som skapades inför och under semestern såväl som vilka historier som kom att återberättas i turisternas hemländer.

Sedan år 1969 har procentantalet besökare som uppgav nöje som skäl för sin resa till Sri Lanka alltid varit över 75 % och frekvent omkring 90 %. Hundratusentals turister har vistats i Sri Lanka under en period som innehöll väpnade konflikter mellan regeringen och lokalbefolkningen. Det väcker frågor om vad nöje kan ha inneburit från olika personers perspektiv. Det intressanta med att så många turister vistades i Sri Lanka under exempelvis 1980-talet är att exempelvis svenska och danska turister gjorde sig kända för sin vilja att adoptera barn. Vare sig det kan betraktas som ett nöje eller ej att adoptera barn tenderar det att återge kraften i dessa charterturisters aktiviteter i landet.

Enligt antropologen Malcolm Crick som befann sig i Sri Lanka under början av 1980-talet pågick det en illegal försäljning av barn till turister från vilken advokater sades göra stora pengar. Sri Lanka hade ett rykte om sig som ett av världens center för barnhandel.

Vidare menar samhällsvetaren Asun Garcia att turister, så snart de hade anlänt till Sri Lanka, fick erbjudanden från lokalbefolkningen om att adoptera. Men med anledning av att tillgången på adopterbara barn inte mötte efterfrågan menar Garcia att det hade växt fram så kallade ’baby farms’ dvs. en industriliknande massproduktion av barn som var så pass utbredd att ett kodat språk hade utvecklats med särskilda talesätt som indikerade att ett barn hade fötts som kunde gå för utlandsadoption. Den som påtalade den massiva produktionen av barn möttes med negativa svar och hänvisningar till att det i utvecklingsländer utgjorde en tradition att få för många barn.

Givet att även turister som inte ville adoptera blev tillfrågade menar Garcia att dessa turister kan ha återberättat denna historia i sitt hemland till personer som av olika skäl inte ville adoptera formellt utan hellre åkte till landet personligen för att adoptera informellt.

Turismprojektet i Sri Lanka grundlades år 1966 av dåvarande statsministern. Det kunde utvecklas relativt fritt, delvis eftersom det inte fanns några maktstarka grupper i opposition mot turism men framförallt eftersom utformningen av turismprojektet skedde i nära samarbete med utländska experter vars främsta funktion tycks ha bestått i att fostra turismutvecklingen, inte i att resa frågor om en sådan utveckling var förmånlig för landet i sig.

Turismen till Sri Lanka framställdes som en enkel möjlighet till ekonomisk utveckling eftersom den grundlades i naturliga resurser som sand, sol och vänlig lokalbefolkning. Lokalbefolkningen uppmanades att bemöta turisterna med ett leende, inte av utsträckta armar som bad om pengar. År 1967 lanserades ett karaktäriserande tema för mottagandet av utländska resenärer, ’Tourism – Passport to Peace’. Detta tema påvisar bland annat förväntningarna om att bryggor skulle skapas mellan utländska turister och lokalbefolkningen som möjligen kunde tänkas bidra till att glömma bort historiska motsättningar och minska risker för konflikter.

Det finns en tendens i den dominerande forskningen och litteraturen om adoption att etablera år 1960 som utgångspunkt för svenskars upptäckande av världen. Adoptionsforskaren och adoptivföräldern Madeleine Kats har exempelvis hävdat att svenskarna började resa under 1960-talet och i adoptionsforskaren och adoptivföräldern Barbara Yngvessons antropologiska studie menar en representant för adoptionsorganisationen Adoptionscentrum att svenskar har varit en homogen population utan kolonialt förflutet varför Sverige utgjorde en väl förberedd jordmån att plantera och låta föreställningen om adoptioner från andra länder växa fram.

Både Katz och representanten för adoptionsorganisationen förknippar troligtvis resande i termer av att åka på semester men genom att endast fokusera på samtida resande uteslutes exempelvis missionärernas roll i att resa barnhem utanför Sverige under den västerländska kolonialtiden. Svenska Kyrkans största missionsfält låg ju för övrigt i södra Indien och i Sri Lanka under årtiondena kring år 1900.

Dessutom kan Nils Matson Kiöping ses som en historisk svensk turist som har besökt Sri Lanka. Matson Kiöping var en av de tiotusentals svenskar som från mitten av 1600-talet fram till 1700-talets slut tog anställning i det Holländska Ostindiska Kompaniet. Sedan finns exempel på att den första svenska slavhandelsexpeditionen till Afrika avgick redan år 1646.

I detta sammanhang framstår adoptionslitteraturens avgränsning av turism och svenska turisters historiska resor problematisk, särskilt då informationen om undanträngningen av Sveriges koloniala förflutna används som en förevändning för att representera adoption som en legitim familjebildningsmetod till andra och potentiella adoptivföräldrar.

Resande i olika former och under olika tider har utgjort en förutsättning för genomförandet av adoptionerna från Sri Lanka till andra länder. Ett samtida exempel på hur missionärers resning av barnhem har spelat en stor roll för framväxten av den transnationella adoptionspraktiken kan ses i författaren Birger Thuressons skildring av en svensk missionär som gifte sig med en singalesisk pastor och deras uppstartande av ett barnhem i Sri Lanka åren kring 1970. Det uttalade syftet med uppstartandet av barnhemmet var inte att adoptera barn till andra länder. Ändå blev det så inledningsvis. En anledning till att den första adoptionen genomfördes till Sverige berodde på att ett svenskt par hade läst om barnhemmet i svensk media. Dock avslutades adoptionsverksamheten snart i samband med att den kom att förknippas med en affärsverksamhet.

Många av barnen som adopterades från Sri Lanka till Sverige förmedlades genom adoptionsorganisationen Sri Lanka Barns Vänner (SLBV). Framförallt på grund av samarbetet med den srilankesiske affärsmannen som drev barnhem såväl som hotell och transportservice för blivande utländska adoptivföräldrar. Denna adoptionsorganisations hantering av sin ansvarsfulla uppgift att förmedla barn kom att ifrågasättas under åren, såväl i Sverige som i Sri Lanka då denna adoptionsaktivitet karaktäriserades av marknadsrationella element och adoptionsförfaranden som senare kriminaliserades i Sri Lanka.

De reserapporter som författades av svenska statstjänstemän under den rad av resor som gjordes till Sri Lanka för att komma till rätta med de informella adoptionerna spelar en stor roll i Sri Lankas adoptionspraktik, särskilt med hänsyn till hur statstjänstemännen reflekterade över uppväxtmiljön på barnhem och beskrev lokala förhållanden i Sri Lanka. Under flera av resorna träffade de den srilankesiske affärsmannen som samarbetade med SLBV.

Statstjänstemännen rapporterade att SLBVs samarbetspartner visade ett stort patos och intresse för adoptionsfrågor, bland annat för den ensamstående moderns situation. Han uppgavs förstå europeiskt tankesätt vilket hade gjort ett starkt och sympatiskt intryck på de svenska familjer som han hade kommit i kontakt med. SLBVs samarbetspartner ansåg att det var omöjligt för en ogift kvinna i Sri Lanka att behålla sitt barn och att det många gånger tog för lång tid för henne att få hjälp av sociala myndigheter.

Dessa uppgifter stämde statstjänstemännen bland annat av med en srilankesisk regeringstjänsteman som blev adoptionsorganisationen Adoptionscentrums samarbetspartner. Efter denna avstämning konstaterades bland annat att alternativen för kvinnan var att hon kunde lämna sitt barn till ett så kallat receptionhome för adoption eller i värsta fall till ett barnhem, där standarden kunde vara sådan att barnets hälsa äventyrades och att det avled.

Till skillnad från de flesta av statstjänstemännens representationer av barnhem framställdes barnhemmet som SLBV plockade barn ur som perfekt enligt svensk måttstock. Statstjänstemännen uppfattade situationen som att SLBVs samarbetspartner var föremål för mycket avundsjuka och ryktesspridning och menade på det hela taget att behovet av utlandsadoptioner var odiskutabelt.

En anledning till att SLBVs barnhem utmärkte sig i förhållande till andra barnhem bestod i att det finansierades av blivande adoptivföräldrar som stod i kö för att adoptera barn från hemmet. När det sedan uppdagades att SLBVs samarbetspartner förmedlade barn vid sidan av samarbetet med SLBV förklarade mannen att det var svårt att neka familjer som hade rest till Sri Lanka, vissa som också var SLBV-familjer och stödde hans egna biståndsprojekt i landet.

Enligt statstjänstemännen låg det anmärkningsvärda i de stora belopp adoptivföräldrarna hade fått betala. Men utifrån statstjänstemännens reserapporter går det att utläsa att de redan under slutet av 1970-talet kände till att SLBVs samarbetspartner hade ett rykte om sig att vara för effektiv då han tog barn direkt från sjukhusen och erbjöd till svenska medborgare samt att han under åren agerade för att endast svensk adoptionsorganisation skulle ges möjligheter att förmedla barn från Sri Lanka.

År 1992 gjordes det en ändring i adoptionslagen i Sri Lanka som begränsade möjligheterna att genomföra transnationella adoptioner. Det bidrog till att utlandsadoptionerna minskade avsevärt. 1995, året då de informella adoptionerna kriminaliserades i Sri Lanka, adopterades tjugo barn till Sverige. Därefter kom cirka två barn om året fram till och med år 2010.

Eftersom Sri Lanka redan år 1966 öppnade upp landet för utländska turister går det att föreställa sig att blivande adoptivföräldrar, inte bara från Sverige, var en mycket välkommen kategori av turister. Genomförandet av en adoption verkar åtminstone ha krävt en vistelse i landet som uppgick till fem veckor, förutsatt att alla handlingar var i sin ordning.

Under vistelsen bodde de på hotell, anlitade advokater för att legalisera adoptionshandlingarna, spenderade pengar i landet och skapade relationer till lokalbefolkningen vilket på ett träffande vis föll inom ramen för turismprojektets mål; inbringandet av utländskt kapital och den fredsbevarande aspekten som tycks ha uppstått när individer ur lokalbefolkningen förde samman turister med barn.

Vidare kan det även ses att barnet som adopterades representerade ett löfte om att adoptivföräldrarna och den adopterade en dag i framtiden skulle komma att göra återresor i och med de band som skapades till Sri Lanka. Även om den intensiva adoptionsaktiviteten var relativt kort registrerades närmare 13 000 utlandsadoptioner mellan åren 1970-1995 och Sverige blev ett av världens största mottagarländer.

Souvenirer från paradiset. Mellan 1940- och 1960-talet styrdes det srilankesiska samhället genom en socialrationell styrningsform eller en välfärdsmodell. Turismprojektet som grundlades under mitten av 1960-talet kan ses som en påbörjad övergång från välfärdsmodellen till en styrning av samhället där marknadsrationaliteter spelar en större roll. Antropologen Jonathan Inda benämner denna styrning som en post-social samhällsstyrning. Målet utgörs av att individer ska realisera sig själva som fria och autonoma medborgare. De ombedes att inta kalkylerande och välbetänkta dispositioner mot risker och inte förlita sig på välfärdsrelaterade rättigheter.

När lokala personer sammanförde turister med barn kan det ses att de intog en roll som entreprenörer, vilka parallellt med staten, tog en del i ansvaret att hantera adoptionsärenden samtidigt som de uppfyllde den fredsbevarande aspekten av turismprojektet. Istället för att sträcka ut armar som bad om pengar försåg de nöjeslystna turister, exempelvis från Sverige och Danmark, med barn som möjliggjorde ett förverkligande av deras familjebildningsprojekt.

Vad gäller de svenska charterturisterna som å ena sidan reste till Sri Lanka för att adoptera informellt kan de sägas ha utfört ett entreprenöriellt handlande. Detta handlande innefattades av en kalkylerande och välbetänkt disposition mot framtiden genom att det inte förlitade sig på att staten eller de av svenska myndigheter auktoriserade adoptionsorganisationerna kunde utgöra vägar för att etablera sig som en adoptivfamilj.

De svenska turister som å andra sidan adopterade formellt genom adoptionsorganisationerna realiserade sig som självreglerande och etiska medborgare inom ramen för en politik om livet som relaterade adoptionshandlingen till kulturella föreställningar som utnämnde livsvillkoren som medborgare i Sverige bättre än i Sri Lanka.

En gemensam nämnare till att många svenskar adopterade under sin semestervistelse hade att göra med att de fann det rättrådigt att genomföra en adoption och/eller sammanföra andra turister med srilankesiska barn.

Den 20 september 2017 sändes dokumentärfilmen Zembla: Adoptiebedrog på TV i Nederländerna. Den tog upp konsekvenserna av den intensiva transnationella adoptionsaktiviteten i Sri Lanka. Dokumentären uppmärksammade särskilt de barn som stals från sina biologiska föräldrar och familjer och de barn vars föräldrar övertalades att lämna bort sitt barn för adoption som sedan såldes av en ’child finder’ till utländska adoptivföräldrar med hjälp av förfalskade dokument.

Det kunde handla om kvinnor som låtsades vara barnets mor inför myndigheter och i domstolar men som i själva verket var ’child finders’ samt även sjukhuspersonal som falskeligen informerade de biologiska föräldrarna att deras barn var dödfödda och därefter erhöll ekonomisk kommission på barnen.

Den srilankesiske hälsoministern Rajitha Senaratne har uttalat att närmare 11 000 utlandsadoptioner kan ha genomförts med hjälp av falska och manipulerade dokument. Om detta stämmer berör det merparten av alla transnationella adoptioner som genomfördes åren 1970-1995. Hälsoministern ser mycket allvarligt på det som har hänt och har uppgett att han själv ska ta på sig ansvaret för att utreda adoptionerna från Sri Lanka till andra länder.

Det som har framkommit om hur de transnationella adoptionerna gick till i Sri Lanka liknar det som har hänt och tyvärr fortfarande händer i ett mycket stort antal andra länder som svenskar har adopterat ifrån. Inte bara de adopterade drabbas i detta sammanhang utan också deras biologiska föräldrar och deras adoptivföräldrar såväl som de adopterades egna barn vilka inför framtiden kommer ”ärva” sina föräldrars uppdiktade och fabricerade adoptionshistorier.